Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1850, sida 1

st:tr;k:-o! ä42r.: tttttt:i:tt ti Håruti kunna vi dock knappast misstaga oss ty en råttighet, som hvarken år förvårfvad genom födseln eller sednare i lifvet, kan ju icke vara någon råttighet. — Men nu inses lått, att, då man icke öppet vågar bestrida den naturens grundsatts, att alla menniskor såsom sådana, genom födelsen komma i besittning af lika råttigheter samt hos oss åfven såsom sam hållsmedlemmar, så går det icke gerna an att vilja grunda ifrågavarande företrådesrått på något sednare förvårfvadt, och detta af det skål, att, om man ån till styrka för sitt påstående ville och kunde åberopa sig en massa utmårkta egenskaper, intelligens, stora bedrifter o. s. v. — så vore man likvål ej i stånd att bevisa, att en enda individ, ånnu mindre en ansenlig klass af statens medborgare derigenom förlorat sina medfödda rättigheter eller, att deras rättigheter skulle kunna upphåfvas sörmedelst de förras förtjenster eller ölversiyttas på dem; ty visserligen medgifves, att utmärkta sörtjenster företrädesvis qvalisicera individen såsom Statsborgare, men att hvilken dygd, uppoffring eller bedrift som helst af en individ för staten, skulle kunna beröfva en annan råttigheter, hvilka åro oskiljbara från lif, förnuft och frihet — tycks vara temmeligen svårt att fatta. Om så förhåller sig, så år det ju klart, att hvad de arbetande klasserna eller de, som ännu icke åga röstrått, fordra, alldeles icke år några nya råttigheter, utan endast de öfriga samhållsklassernas erkånnande af deras kompetens, att sjelfva utöfva de råttigheter, de alltid hafva ågt, men som varit dem förhällna, eller, med andra ord, de vilja frigöra sig från ett förmynderskap, som de öltige klasserna hittills tillskansat sig och utöfvat öfyer dem; och, då den råltighet, hvarom hår år fråga, enligt sin natur lika litet kan prescriberas, som det år möjligt leda i bevis, att det förmynderskap, hvars upphåfvande nu sökes, antingen har uppstått genom konventionella transaktioner eller år baseradt på förnuftsenliga och naturliga rättsgrunder, utan blott har måhånda en ren usurpation att tacka för sin tillvaro; så tro vi råttmåtigheten och giltigheten af denna fordran hårmed vara tillfullo beviI sade. Men, om nu den allmånna rösträttens motståndare icke kunna försvara det hittillsvarande omyndighetstillstånd, hvari en betydlig del af samhållets medlemmar, genom de öfriges usurpation, varit hållne, så år det troligt, att de desto mera skola anstrånga sig att söka en undskyllan derför. Sannolikt skola de undskylla sig med förhållandernas och omståndigheternas makt; och ehuruvål ingen individ — följakteligen likalitet en samling af menniskor, — kan anses beråttigad att begå något orått, omståndigheterna måtte vara huru tvingande som helst, så åro vi dock benågne att låta dylika tvingande omståndigheter vederfaras all rättvisa, — men, mårk vål, som en undskyllan, ingalunda som försvar, — om vi kunde ödertys ga oss om, alt sådane i detta hånseende vore eller hafva varit för handen. Denna öfvertygelse hafva vi ej; ty, skulle man, säsom tvingande och ursäktande omståndighet, vilja anföra den låga grad af andelig kultur, hvarpå ånnu i vår tid den egentliga massan af folket kan sågas stå, och följaktligen åberopa det betånkliga uti, att lågga en A —L—a——