Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1850, sida 2

losefa, ålskade Josefa! utropade jag; det år dina föråldrar. Då föll hon assvimmad i fadrens armar — modern neddignade i mina. Snart uppvaknade de åter. och vi fyra lyckliga menniskor utgöto nu våra fulla, glädjedruckna hjertan för himlen och för hvarandra. Frågor och svar, utrop och smekningar blandade sig i ett förvirradt, fröjdefullt hvimmel, och blott smäningom löstes alla tvifvel, blef det mörka klart, sattad och vi förstodo hvarandra. En så jublande bröllopsfest har vål icke på många år firats på de jutska hedarne. Mina ålskade svårföråldrars sorger och besvärligheter hade upplöst sig i glådje och lugn, deras lifskraft, deras kårlek år ånyo uppfriskad; de politiska stormarne och skråckscenerna äro glömda; deras resa år nu slutad, och tillika min historia.