Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1850, sida 2

— O min Gud! ja; svarade den ålste. — Jaså — då år det så, gentog jag; öfvervåldigad af mina kånslor kunde jag icke frambringa ett ord vidare, utan kastade mig omkring majorens hals. oo — Min far, hviskade jag och gaf mitt beklämda hjerta luft. — Min mor! snyftade jag och omfamnade Josefa; jag år Antonio; det år er dotter! Hela det förvånade sållskapet hade slutit en stillatigande krets omkring oss, och våntade med spånd nyfikenhet på upplysningen af denna oförklarliga gåta. Min svärfar — som han nu blott ett par timmar varit per procuram — fattade först sammanhanget, förde bruden bort till oss och ropade litet obetånksamt: — Se, der har du dina föråldrar! Förvirrad af allt det obegripliga, stretade hon emot; men Josefa slåppte mig, slog sina armar omkring henne och tryckte henne till sitt bröst. Den unga Josefa, som såg sig omfamnad af en obekant karlsperson, gaf till ett anskri och ville slita sig lös. Modren slåppte henne och syntes tvifla på verkligheten af detta återseende; men då blef dottern omsfamnad af fadern.