Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1850, sida 1

Under den vilde despotiske romerske kejsaren Dominitiani tid, då den andra stora röljelsen öfvergick de christna, blef Johannes landsförvist till Pathmos, en ofruktbar klippö i Archipelagen. Det var der han hade dessa underbara vissioner, dem han ordnat och sammanfattat till ett poetiskt helt i sin apocalyps. Denna bok — för att återkomma till vårt ämne — denna bok, innehållande den rikhaltigaste poesi, den snillrikaste tankegång, har framkallat flera svårmare ån bibelns öfriga böcker framkallat förnuftiga mån, och dock år det den förnuftigaste al dem alla, den bok, som framståller de hårligaste, för en christen mest hugnande profetior. Men felet ligger dock icke i innehållet, utan i den ensidiga uppfattningen. Så t. ex. göra katholikerna antichrist ån till turk, ån till kättare; rått goda lutheraner deremot tro sin christliga pligt fordra att endast i påfven se den förkroppsligade antichrist. Lika skiljaktiga åro meningarne om apocalypsens Babylon. Katholikerna förlågga den till Rom, Cesarernas stad, lutheranerna till Rom, bontisikatets stad. Jag för min del har mina egna funderingar i åmnet. Nog vet jag att dessa skola befinnas vara en anstöllis nyhet för många, men jag begår också intet bifall, blott en opartisk pröfning af de skål, jag framlagt för min åsigt. Det år då först och fråmst en obestridlig sanning, att Uppenbarelsebokens författare i ett — om det uttrycket tillåtes mig — profetiskt epos framstållt den stora verldstriden mellan det godas princip och det ondas, och det sörras slutliga seger på Verrans stora tillkommelses dag. Är det nu lika obestridligt, alt denna strid — fast olika gestaltad — läter igensinna sig i alla momenter af mensklighetens utvecklingshistoria, så följer ock deraf, att Johannes förutsågelser ej behöfva vara bundna vid ensamt den eller den verldshåndelsen, utan tillhöra visst alla verldshåndelser, så vidt författarens profetiska blick stråckt sig. Men, frågas, hvad förstås egentligen med det godas princip, och hvad med det ondas? Jo, det godas år den gudomliga princip, som hår på jorden representeras i treenigheten, Frihet, Ljus och Duod, och det ondas, den demoniska princip, som representeras i treenighefen: Absolutism, Mörker och Last — äfven det onda är treenigt. — Vidare finna vi, att der den rena friheten år, der år ock ljus och dygd — ty ljuset år frihetens lifsprincip, och dygden år dess utvecklade lif. På grund af en liknande sammanstållning antaga vi, att der absolutismen år, der år mörker och last. Vi komma alltså till det resultat, att den stora verldsstriden — om hvilken just Uppenbarelsen talar -— utkåmpas mellan absolutismen och friheten (inklusive frihetens tvenne nårmaste konseqvenser jemnlikhet och menniskorått). Anmårkningsvårdt år, att uppenbarelseboken tydligen visar, huru striden successivt återkommer under olika perioder, alltid för hvarje strid åndande sig med den goda principens slutliga seger, dock så, att denna princip blott småningom — aldrig på en gång — utvecklar sin makt, till dess den på sistone i de dagar, hvilkas fullbordande fromma på A 888