Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1850, sida 1

du gudars och menniskors herre!— det var hon! hade jag rört vid en darrål, skulle jag icke hafva kånt en lifligare elektrisk ståt. På stållet följde en sakta darrning; men antingen det var min hand eller hennes, som darrade, visste jag ånnu icke; måhånda var det begge två. — På så sått som sist, begynte jag, då turen var förbi, få vi icke skiljas åt. — Det var vid elden, tror jag! svarade hon rodnande. vVet ni, att den brinner ännu? fortfor I jag. o U Åh! sade hon allvarsamt: det måste vara en annan eld, det fattar lått eld på heden — — en slåckes svårligen, afbröt jag. D ofta upphör den af sig sjelf, tillade hon långsamt. Denna gången icke! sade jag med håfushet och bjöd henne upp till nåsta dans. Hvsarföre skulle jag upprepa denna natts tokerier? Om morgonen var jag pinkår, och nåsta eftermiddag red jag in på herr W... cård. för att höra huru hans sköna dotter mådde. God gerning kan icke göras för ofta, och derföre förnyade jag mitt besök först hvarannan dag och sedan hvar dag, intills