Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1850, sida 2

brutna samtalet; men allt hvad som föll mig in, syntes mig vara erkeduma saker. Kort sagdt: jag begynte till hälften tro, att jag var förålskad, ånskönt åfven en annan förklaring föll mig i sinnet, den nemligen, att detta himmelska ansigte var mig bekant, ehuru jag alls icke kunde påminna mig, hvarest jag först hade sett detsamma. Jag blygdes ju långre ju djupare öfver min plåtsliga tystnad, och liksom en sten föll mig från hjertat, då flickans reskamrat inledde ett samtal om jungbranden, beledsagadt af frågor, som jag till all lycka, var i stånd att besvara. Imellertid nådde vi åter landsvågen, men då flickan slåppte min arm och sprang upp på sin vagn, hade jag en kånsla, ungesår som når man från ett varmt rum kommer ut i kölden. PVagnen rullade bort; hon vånde sig om ånnu en gång och nickade åt mig, men jag blef stående, och hade vål stått der ånnu, om icke min kusk hade frågat, om jag icke ville upp och köra vidare? Jag satte mig upp; de andre hade imellertid fått ett försprång och körde tillika fort; men huru innerligt jag ån önskade att hinna dem, kunde jag icke få mig till att be kusken köra fortare — ett tillråckligt bevis, att det I