Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1850, sida 2

Så snart den öppna Wienervagn, hvari sutto hrr Bonaparte, dHautpoul, Bineau och Pages (vår prefeki) hade kommit ut på bron ösver kanalen, straxt utanför Montbards portar, genljöd luften af det enståmmiga ropet: -Lefve Republiken! som tusende gånger upprepades af den skara, som beledsagade vagnarne, hvilka voro nödsakade att köra i skridt, för att komma in i posthuset. Bland den församlade mångden befann sig Montbards municipalråd med måren Neveu, exmedlem af konstituanten i spetsen: nationalgardets chef oeh officerare i full uniform; pompierkompaniet, och ett halft hundrade man jågeribetjening, hvilka voro under vapen; embetsmånnen vid jernvågen, de offentliga embetsmånnen; kollogiet; för öfrigt en tåt massa af mån, qvinnor och barn, af alla stånd, några drifna af nyfikenhet, andra — och detta var det långt större antalet — lycklige att låta presidenten höra detta beståndigt enhålliga rop: Lefve Republiken! Några rop: Lefve Napoleon! Lefve konstitutionen! Ned med pretendenterna! dominerades straxt af de begge orden: Lefve Republiken, som syntes utgå från denna massa, likasom från en stentorståmma. Ändtligen höllo vagnarne stilla, och man spånde får nya håstar. Det var omöjligt för de tre gendarmerna att, i trots af deras håstar, som de ståndigt låto stegra sig, och deras sablar, som de svångde i alla möjliga rigtningar, att få denna menniskomassa att vika tillbaka, som tilltog beståndigt och omgaf presidentens vagn. Man talar till honom, man rår vid honom, några mycket ifriga trycka hans hånder; men oupphårligt höres det förfårliga ropet; -Lefve Republiken!, Bonaparte ler, men svarar icke på dessa enthusiastiska utrop! Hans ledsagare hafva alldeles förlorat kontenansen. plötsligen visar sig på vagnens framsida en jernvågsarbetare i blus; halfqvåfda rop utgå från hans bråst; gestikulationen kompletterar betoningen: -Boulogne, Strassbourg, romersk republik, allmån valrått, hvartill gagnar allt detta? Hr Bonaparte blir sittande i den djupaste tystnad. Sedan intages jernvågsarbetarens plats af en kapten vid nationalgardet. Denne reser sig i sin fulla långd, griper med sin våldiga nåfve presidentens hand, som han drager till sig, och derpå utropar denne kapten, en af Montbards råttskaffens borgare: -Lefve den demokratiska Republiken! medan han på samma gång sammanpressar presidentens hand, som om den satt i ett skrufståd, och slåpper den icke förr, ån han fått följande svar: -Ja, min vån, lefve den demokratiska republiken! hvilka ord den franska republikens president åndtligen uttalade. Hästarue hafva imellertid blifvit förspända, och vagnarne soro åstad i starkt galopp, i trots af kurirens enståndiga uppmaning; ropet: -Lefve republiken!utgånget från alla munnar, följer tåget på dess våg genom staden, liksom en plutoneld. Det genljöd tillochmed långt efter att bullret af vagnarne bortdödt, liksom echot af en till evig tid obestridlig sanning. En god lexa och en hårlig dag.TT —— I I