Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1850, sida 1

och nedvåndt gevår och vid sidan af detta ett lik, ån plundradt, ån oplundradt: understundom voro liken sammanstahlade i högar och blandade med döende, som utom medvetande vredo sig i de sista dödssmårtorna. Håstar lågo kringströdde med afskjutna lemmar och invecklade i sina egna inelsvor: öfverallt itubrutna kårror och hjul, bortkastade, blodbestånkta pickelhusfvor, vapen och tornistrar, karduser och pappersbitar, nedtrampade och till hålften förstörda förskansningar, allt spår af den mest förtvillade kamp. Till höger och venster brunno gårdar och byar. Istedts gåstgifvaregård, som ligger så behagligt straxt under skogshöjderna, hvarest Holsteinarne haft sina löshyddor, stod i ljusan låga och antånde de nårmaste tråden. Det rysliga i scenen förökades, då månen steg blodröd upp öfver denna brand och dessa lik. Våra soldater, gripna af ögonblickets hemskhet, trodde sig allaredan bemårka en stark och genomtrångande liklukt på heden. Inemot kl. 9 besattes staden Slesvig. Man hade befarat, att soldaterna skulle utofva en estertrycklig håmnd emot en stad, af hvars inbyggare de trodde sig försåtligt ösverfallna då de 1848 måste utrymma densamma. Se hår en liten historia, som utgör ett ypperligt bidrag till bedåmandet af deras verkliga sinnesståmning efter den blodiga kampen! En officer såg en af våra -kulsviereförsvinna i ett hus tått bredvid Slesvig; han trodde, att karlen ville plundra och ilade efter honom. Men karlen stod helt lugn vid en svinstia och höll på att mata ett svin. Se, hr löjtnant, sade han, hvilket skönt kreatur! Och nu år det sårdigt att svålta ihjäl, emedan folket rånt sin kos.Så förunderligt godmodig år den danska naturen. Med stor ordning formerade de första bataljonerna kedja och undersökte staden, hus för hus, utan den ringaste våldsamhet. De ryckte in med flygande fanor och munter sång; icke det ringaste spår af trötthet var att förmårka på dem. Artilleriet och trosskolonner följde infanteriet i långa rader. På befalining voro husen illuminerade vid mörkrets inbrott, men med jemmerliga dankar, en illumination som till begrafning; inga danska fanor voro uthångda, Törrån vi uthångde dem sjelfva. Embetsmånnen voro flyktade, blott sållan såg man ett par borgare, och de hade dock ingenting annat att frukta, ån att soldaterna, litet kittsliga, ropade till dem: .snak Dansk, J Hunde! Hår och der erbjödos förfriskningar, men vårt folk hyste rådsla för att blifva förgiftade och afslogo att förtåra något. De dristigare sade på sin tyska till slesvigarne: smekken Sie först! togo derefter mod till sig, når detta var skedt och höllo till godo. Allaredan aftonen samma dag, på hvilken slaget stått, vajade Dannebrog på Dannevirke; gripande var ögonblicket, då musiken första gången hår spelade: -Danmark dejligst Vang och Venge. Slaget vid Idsted har befriat Slesvig från upprorcts vålde. A 3 —Xz-XXzÅXLÅRXRQRH EERO