Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 2

3 öl och som vi kånna från Ryes död, vill veta, att han fallit för en bondes kula. Fromma och milda som i lifvet voro också den sallne hjeltens anletsdrag i döden. Hans nårmaste omgisning hade på den sednare tiden lagt mårke till många yttranden af honom, hvilka liksom inneburo aningar om hans förestående död. Den förtvislade kampen fortfor att rasa, och många voro de som stupade, eller, för attbegagna ett af soldaternas allmånna uttryck, :de som gingo till Ryes brigad. De tre bataljoner, som allaredan trångt fram på högslåtten, på andra sidan granskogen, gingo nu tillbaka. Innan dette skedde, hade ötverste Less fallit. Eldig och oförfårad som alltid, hade han tidigare på morgonen stannat framför en af fiender besatt skog, under det han påskyndade framryckandet. Hans adjutant påminte honom om, huru utsatte för elden de der voro. -A, år ni rädd för en smula kulor! utropade Leessö. Ett stycke ifrån detta stålle red han bakefter sin kedja, då en kula genomborrade hans bröst. Han lefde blott ett I halft tjog minuter derefter; skrif till min morlstammade han med till hålften qvåfd röst. I Ännu i döden hade hans ansigte detta djerfva, kraftfulla uttryck, som straxt kom en att ana, hvad som var inneboende hos honom. Äfven öfverste Trepka, en af armåens dugligaste officerare, föll vid denna tid under förvirringen vid Ober-Stolk. l Så många höga officerares fall måste, i trots af de öfverblifnes kalla mod, nödvåndigt frambringa ett vacklande i rörelserna på venstra flygeln. Danskarne kåmpade och stredo med utmårkt tapperhet; de tvenne af fienden eröfrade kanonerna togos tillbaka; ånnu ledde major Bulov femte bataljonens rörelser, och öfverstelöjtnant Henckel visade sig med sin kraftiga gestalt och uppmuntrade soldaterna med ett lugn, ja, tillochmed en munterhet. som farorne icke kunde dåmpa. Emellertid fanns det icke få afdelningar, som kåmpade på egen hand; sammanhållning saknades blott alltför mycket; slagets öde syntes hånga på ett hår. I dessa ögonblick, då faran förmodades vara större, ån den verkligen var, vånde sig stabschefen, öfverste Flensburg, till general de Meza, som åtföljde staben och håll tillika med denna på backen vid Helligbek, och uppmanade honom att öfvertaga Schleppegrells kommando. Nyss uppstånden från en smärtsam och långvarig sjukdom, hade de Meza icke vetat, huruvida han kunde fördraga de anstrångningar, som åtfölja fåltlifvet. Likafullt hade han ingen lust att lefva i lugn, medan hans vapenbpröder kåmpade på lif och dåd, och hade derföre begifvit sig till armen. Från Flensburg ; hade han den 27 kört igenom de framryckandes leder, och soldaterna återsågo med glådje sin gamle general. Nu dfvertog han det vårf, som uppdrogs åt honom, och ilade med ett par ordonnanser fram emot Idsteds by till valplatsen, hvarest han ankom kl. 8. De första trupper han tråffade, var en half sqvadron dragoner, som varit med vid Ober-Stolk, dessutom inemot 3 bataljoner af 4:de brigaden, med hvilka öfverste Thestrup hade ryckt fram, utan att låta inverka på sig af alla de hjobsposter, som under vågen mötte honom. General de Mera hade med snabb fattning öfverskådat striden och uppgjort sina planer. Öfverkommandot sånde honom ett par adjutanter, ett par andra, som undsluppit blodbladet vid Ober-Stolk stötte till honom, och med dessas tillhjelp utfårdade han nu sina order till 2:a brigadens spridda afdelningar. Han red upp på backarne vid Idstedtsjön, hvarest han låtit ett batteri köra fram. Kulor susade och hveno omkring honom, och hans håst, ett djur, som var honom kårt och hade delat så mången fara med honom, blef skjuten under honom. Han kastade sig på en af sina andra håstar och fortsatte massornas ordnande såASEAS ES