Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 1

toppen af hvarje backe reste jag mig i sadlen för att uppdaga de fråmmande gästerna, och erfara, om de verkligen liknade dem, som jag sett på plancherna i Don Quixote. Andtligen kommo de — kavalleriregementet El Rey — ridande i skridt på sina svarta andalusiska hingstar. Raskt satte vi af in på heden, för att betrakta dem, medan de tågade förbi. Mina ostadiga, skygga blickar delade sig emellan de raska, eldiga, fint byggda håstarne, de bruna, svartmuskiga ryttarne och deras vackra uniformer. Yr i hufvudet af den ovanliga anblicken, följde jag efter dem till gården, hvarest regementet gjorde halt, och spriddes till inqvartering i de kringliggande byarne. Vi behållo en major, en kadett och 6 ryttare. Majoren var en ung, vacker karl, och blond som en nordbo. Kadetten, en gosse vid min ålder, med ett ansigte som mjölk och blod — såsom det heter i romanerna. Så bruna ögon, så mörka hvålfda ögonbryn, så röda kinder — sade min mors kammarpiga — hade aldrig varit sedda förr i Jutland. Hans milda, ehuru något svårmodiga utseende drog mig genast till honom; och han var den förste, som jag vågade bjuda ett spanskt:-Vålkommen ers nåd!Bland min salig farbrors efterlemnade böe