Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1850, sida 1

— m AA-6596 Ä divider, hvilka, efter deras förmenande, såsom uppviglareoch vorostiftare, äro ledare för den stormande kraften i en stor stads lif. Ingen annan begifver sig till Berlin, ån den som der finner ett arbetssält sör sina krafter. Undantagen behöfva vi icke råkna, och höra också icke till de sfarliga individerne.Ut-— visningarne åro således ingenting mer och ingenting mindre ån ett brott mot arbetets frihet. Följderna framstå af sig sjelfva. De utvisade, hvilka blott i Berlin funno en marknad för sitt arbete, förfalla, ofia med hustru och barn, i arbetslöshet, eller nödgas åtminstone långe söka, innan de åter erhålla sörsörjningsmedel. Hafya de, i lyckligaste fall, ett litet kapital, så år det snart förtårdt. Ett antal arbetskrafter, hvilket ej bör uppskattas ringa, undanryckes samhållet för lång tid, måhånda för alltid, ett antal utarmade faller vålgörenheten till last. Således återigen kapitalslöseri, brödlöshet och elånde. Men de utvisade blifva för framåtskridandets sak apostlar, hvilka gå ut på landet och sprida sina ider ånda till den aflågsnaste hydda. Deras ifver kallnar ej; den åggas och uppvåxer dageligen af de umbåranden, hvilka utvisningen medfört. Berlin tillvåxer dock på helt naturlig våg Åenom öfverskottet af de föddas antal öfver dödssallen, samt tilloppet utifrån, som dock ej helt och hållet kan hindras; med hvarje barn, som utvecklar sig till krast och verksamhet, med hvarje lärgosse, som med förvånade blickar vandrar in genom Brandenburger-port, för att på Berlins stora marknad erbjuda sitt arbete, tillvåxer för framätskridandet en ny kraft, och liksom för att håna edra anstrångningar, förena jernbanor och telegrafer hela verlden till en jättestad, föra aflågsna lånders krafter till en innerlig samverkan, åstadkomma ett dagligt utbyte. af de mest skilda lånders bildning och uppstålla mot eder en jåttemakt i framåtskridandets tjenst, mot hvilken alla edra stolta krafter sjunka tillsammans som ett vanmåktigt barns. Och mårken vål, medan J hår afalla krafter kåmpen mot framåtskridandet, utan att sky det elånde, det kapitalslöseri, den njutningsförlust J förorsaken, har denna jåttemakt helt oförmodadt å andra sidan vunnit, en terrång, som J aldrig åter kunnen rycka ifrån densamma. J dvårgar, haken eder fast vid jåttens venstra fot, rycken, sliten och knipen honom, samt sastbinden honom med trådsåndar. Jåttens fot står stilla, och J triumseren. Men emellertid har hans högra fot tagit ett jåttesteg framåt, och når han engäng åter lyfter den venstra till ett nytt steg, så är det er egen skuld om J, midt under er segeryra, blifven slungade långt bort i stoftet. Alla edra små medel, som J uppfunnit i så rik mångd, gå derpå ut, att minska vårdet på individens frihet, hans arbetskrafter i de nåringsgrenar och på de orter, som motsvara hans anlag och böjelser, och erbjuda de största fördelarne, med ett ord: inskrånka arbetets frihet. Genom detta inskrånkningstvång åstadkommen J omedelbart å ena sidan, arbetslåshet och fattigdom, samt å andra sidan inskrånkning i tillfredsstållandet af behofven och förminskad samhållsrikedom. Det år icke så långesedan arbetets frihet kom i vanrykte hos folkpartiet, sjelfva fram