Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1850, sida 1

AA —Å —— — —— lighet, sans fagons, naturligtvis tillika med hustrun, till nästa bal på slottet. Hr Lejars begaf sig i den största förlågenhet till hofmarskalken. denne till öfrerceremonimäåstaren, som icke eller tilltrodde sig nog maktfullkomlighet att allena afgöra denna delikata fråga, utan i en särskild not förfrågade sig angående densamma hos furst Metternich. Denne försökte att afråda kejsaren från hans beslut att se herrskapet Lejars på balen, men Ferdinand fattade humör och fordrade, alt man åtminstone skulle tillåta honom att hålla sitt ord. Det återstod således ingenting annat ån att åndra balen, som ursprungligen var åmnad att blifva en kammarbal, till en stor hofval, och Öppna en låktare för inviterade, men icke coursähigepersoner, d. v. s. sådana, hvilkas hörd eller stånd icke berättiga till intråde i hofcirkeln. Då kejsaren trådde in i salen, föll hans första blick på den nåmnda låktaren, och då han varsnade sina kåra gåster, nickade han vånligt åt dem. Ållvarsammare hotade deremot följande assår att blifva. Ferdinand hade med ett sårdeles vålbehag såstat sin höga uppmårksamhet vid en lått elegant droschka, hvari den bemålte hr Lejars plågade köra i Pratern. Dagen derpå bad monarken öfverstallmåstaren, att låta åt honom förfårdiga ett likadant åkdon. Hofmannen förvånades öfver denna ovanliga kapris hos monarken, och sökte göra honom begripligt det vådliga och opassande i ett sådant plebeiskt åkdon, som H. M. sjelf med egna håga hånder måste köra, men han blef afsnåst och antydd att han skulle lyda och icke resonera. Man vånde sig ånyo om råd och tröst till Metternich och erkehertig Ludvig, hvilka begge tillrådde att låtsa om ingenting och låta saken ha sin gång, då kejsarens fixa id nog skulle försvinna. Men detta var ett stort misstag. Då statskansleren flera veckor derefter förelade kejsaren en del handlingar till underskrift, hvilken eljest plågade ske utan att monarken kastade ens en blick på hvad han skulle skrifva under, reste den lille mannen sig upp, sköt papperen åt sidan och sade i en bister ton; -Jag har hört Metternich, att ni söker att omintetgöra den befallning jag gifvit öfrerstallmästaren: men jag säger er, att jag vill och måste hafva droschkan, och intills den står för min dörr, undertecknar jag icke ett enda af alla de der apperene. Hår hjelpte inga sörestållningar, och för att komma ut ur denna statsknipa, intet annat ölrigt. ån att låta den sjoskie Ferdinand en gång få sin vilja fram och droschkan blef anskaffad. Ferdinand hjörde nu också en tur med den; han hade nu fålt som han velat, och straxt derefter for:jönk han ånyo i sin vanliga slöhet och liknöjähet. Men i Wien talade man långe om dessa hans ljusa ögonblick. 2 —