På denna fråga åro vi i stånd att afgifva en kort, om ock på suppositioner till någon del grundadt svaromål. Om förslaget förkastas, så tillintetgöras i och med detsamma byråkraternas egennyttiga, af förslaget nårda och underblåsta förhoppningar; de vinna genom denna förkastelsedom den såkra insigten att tiderna ej medgifva dem en sådan inflytelse, som förslaget vill tillågga dem. Embetsmännen skola inse, att deras beprösvade duglighet och ådagalagda sosterlandskärlek gifver dem en båttre, en tacknåmligare, en af ingen bestridd inslytelse vid asgörandet af landets angelågenheter; de skola finna, att deras sanna vinning ligger i en förening med, icke i en allians mot folket. Om det politiska samvetet hos dem låtit en smula muta sig af de i förslaget förespeglade fördelarna — och sådant vore blott en mensklig svaghet — så år detta efter förslagets förkastande osörhindradt att åter läta höra sin röst vid resormmöten och andra öfverläggningar, Embetsmånnen skola derför snart ä nyo börja med förökad värma ifra och agitera för ett nytt förslag. Och att detta förslag nårmare måste öfverensståmma med folkets önskningar, skall hvarje individ, hvarje parti, med ledning af denna erfarenhetens undervisning, inse och erkånna. Folket skall våckas till lifligare deltagande. för agitationen, då fråga blir, icke om en omröstning öfver ett vidunderligt valförslag, utan om uppråttandet af ett sådant, som det sjelft önskar. Med sörslagets förkastande upphör också den olyckliga af de uppeggade parti-intressena föranledda splittringen i sinnena, som nu åstadkommer en så obehaglig förlamning. Härtill kommer slutligen den omståndigheten, att det nårvarande tillståndets allmånt kånda och erkånda oefterråttlighet manar oemotståndligt alla partier till en snar föråndring, under det att Örebroförslaget med några små koncessioner, synes vara egnadt att tillfridsstålla allas skiljaktiga önskningar. Dessa skål och grunder beståmma oss tilla afgifvandet af följande svar på den andra framstållda frågan: om det hvilande förslaget förkastas, finnes god utsigt till en både snar och för folket önskvärd repr esentationsreform. Bör det hvilande representationsförslaget af de liberala antagas? I en slags ingress till svaret å denna fråga har Bore ganska nått och vål framstållt hvad så vål personligheten som samhållslifvet ega evinnerlig rått att fordra. Denna framstållning uttrycker så noga våra egna åsigter i åmnet, att vi med nöje hår aftry cka densamma. Folkens, i våra dagar mera högt ån någonsin uttalade, fordran, att de politiska råttigheterna skola tilldelas det möjligen största antal af myndige mån, stödjer sig ej bott på personlighetens utan åfven på samhållslifvets eviga rått. Då lefnadens mål år densamma sör alla menniskor, bör åfven vågen att vandra dit stå öppen för alla, och denna våg går, som man vet, öfver samhållslifvets fålt. Den ena menniskan har ej rått att afstånga den för den andra. Detta år personlighetens rått. — Samhållslifvet åter fordrar, att alla de krafter, som finnas fördelade hos de sårskilda menniskorna, förenas till gemensamt arbete för befordrande af mensklighetens civilisation, af menniskornas lyftning från de blott enskilta stråfvandena i gruset till ett högre och ådlare lif redan hår på jorden, ehuru detta i alla fall blott år att anse såsom en förberedelse för en båttre verld. Samhållslifvets styrka beror ej blott! af dess idter, utan af krafter, som utgå från hela det moraliska och intelligenta lif, som lefver och verkar hos de i samhållet förenage menniskomassorna. — Ju slera de strålar åro som förenas i samma socus, desto större blir den glans, det ljus och den värma som derifrån utgå. Ju större deras antal år, som fritt sluta sig tillsammans i samhållslifvet, desto större blir dettas hårligdet på jorden. — Samhällslifvets eviga rått fordrar derföre, att de särskilta afdelningarne