en kristlig begrafning. Det vararade icke långe innan en mycket lislig rörelse uppenbarade sig i hufvudstaden. Folkskockningar egde rum å gatorna, ett upplopp stod för dörren, och utan regeringens, garnisonens och borgargardets fasthet hade såkerligen presterskapet råkat illa ut för det uppbragta folket. Detta pinsamma tillstånd varade hela dagen den 6. Regeringen sökte deis att dåmpa solkets förbittring, dels att förmå presterskapet att visa sig mera försonligt. Krigsministern general de la Marmora och justitsministern grefve Siccardi begåfvo sig till erkebiskopen för att förmå honom att taga tillbaka sitt beslut. I början vågrade han, under förklaring, att han hade beståmda order från Rom. Slutligen medgaf han dock att liket fick emottagas i kyrkan. Denna koncession kom likvål nåstan för sent. Nåsta dag, den 7, då liket skulle bisåttas, hade folkrörelsen tilltagit. Tvenne linieregementer höllos i beredskap i kasernerna, och nationalgarde fårråttade i deras stålle vaktgåringen. Truppernes mellankomst blef dock obehöslig. Tidningarne innehöllo trenne proklamasioner af chefen för nationalgardets stab, borgmästaren och polismåstaren, uppmanande stadens invånare att bivista bisåttningshögtidligheten, men tillika anbefallande en lugn och vårdig hållning. Nationalgardet uppstållde sig kl. 6 f. m. på den öppna platsen framför kyrkan. Folket samlade sig och förhöll sig stilla, undantagandes att några unga mån med våld intrångde i det tått vid kyrkan belågna kloster, af hvilket pastorn, som vågrat Santa Rosa sakramenterna, var en medlem. Denne prest ville de hafva tag i, men han antråssades icke, och lyckligtvis afstyrdes vidare ofog, Kl. 8 försiggick bisåttningen; likkistan bars af nationalgardets grenadierer och i processionen deltogo ministrarne och stadens förnämsta anktoriteter. Vid sjelfva den högtidliga begrafningen, som sednare kommer att ega rum, skola solkets sympathier så ännu mera tillfälle att uttala sig. Erkebiskopen har blifvit arresterad på sitt landtstålle och afförd till fåstningen Fenestrelles. Appellationsråtten i Turin har anbefallt seqvester å alla de erkebiskopliga e gendomarne. Alla prelatens papper hafva konsiskerats. De tjenande bröderna, som nekat att assistera vid bisåttningen, hafva blisvit förvista srån Turin och under eskort först af nationalgarde och sedan af karabinierer förpassats dels till Alessandria, dels till Saluzzo. Deras kloster jemte all deras egendom har belagts med beslag. Senatorn Sauli, som var i begrepp att afresa till Rom och göra påfven några koncessioner, har fått kontraorder. Deremot afsåndes den 8 en kurir till Rom med den begåran att påsven skall förmå Franzoni att nedlågga sin andliga vårdighet. Sker icke detta, vill regeringen anställa process mot honom och icke låta honom slippa för så godt köp. Det skall af hans papper halva uppdagats att han stått i en brottslig brefvexling med reaktionårernas hufvudledare i Neapel och Wien. TURKIET. Man våntar att kapitationsafgiften kommer att upphåfvas. Förhållandena i Bulgarien äro nu mera sörvecklade ån någonsin. Den komission, som var nedsatt för ordnandet af Bulgariens angelågenheter, hade gjort Bulgarerne betydliga koncessioner: de hade tillochmed fått löfte på en egen styrelse med en af dem vald surste i spetsen. Divanen ville dock icke ratificera kommissionens beslut, utan sände kejserliga kommissarier till Bulgarerne och dermed ville den, att desse skulle ätnöja sig. Bulgarerne förklarade dock, att de skulle förblifva under vapen tills de dem gifna löften gått i fullbordan. Men når serviska regeringen gick i borgen för, att sultanen skulle sanktionera koncessionerna, började de att skingra sig. Bulgariens turkiska invånare, förbittQAQAQA r —— — Men om jag då redan skulle kånna det,