Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1850, sida 2

— Men om jag då redan skulle kånna det, mamsell Hilda? — Ni?... — Om jag skulle ega kunskap om denna sorg, som ni så omsorgsfullt söker bemantla? — Nej, herr doktor ... nej, jag vill ej tro det. — Och om jag sade er: denna sorg år endast ett foster af ett ädelt hjertas upprörda inbillning.. — Nej ... nej!... — Om jag i edert åra vågade hviska dessa ord: en god fader vill ej sitt barns olycka! Hilda såg på Allon med en besynnerlig blick ... en svag rodnad uppsteg på hennes kinder. . . — Ah, ni kånner då denna hemlighetsfulla domino — utbrast hon håftigt — ni har talat med honora . .. han har sagt er... — Allt. ... — Men han bar då narrat er... han har sagt er saker, dem ni ej bör tro. ... — Nej, mamsell Hilda, han skulle ej kunna narra mig .. jag kånner hela hans samtal med er. — Nej, nej!... ah, det år ju afskyvårdt ... Ombjligt! ...