Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1850, sida 2

vackra vänner ni har, doktor... ni kånde då den svarta satan? — Lika vål som mig sjelf, herr major! det år en ung vildhjerna, som alltid omfattat mig med vånskap. Ni skulle såkerligen tycka lika mycket om honom som jag sjelf, om ni kånde honom lika mycket som jag. . — Kan vål vara... jag vill, fan ansåkta mig, förlåta honom efter han år er vån. men hvad sade han om doktorn, Hilda? — Oh, just ingenting ... men ej var han någon smickrare åtminstone — svarade Hilda rodnande. Konversationen blef liflig och samtalsämne selades aldrig. Vi voro glada och lifvade, utom kammarjunkaren, som teg och åt med harmen i hjertat öfver det stora siasco han nyss spelat... han kunde ej glömma gårdagen och dess följder. . Sedan man gått från bordet, aflågsnade sig majoren för att taga sig en liten -tupplur.Jag fick det nöjet att samspråka med hans kåra hålft om våder och vind, om gårdagens bal m. m., under det kammarjunkaren, innan han somnade i låndstolen, der han slagit sig ned. med misstånksamma ögon sneglade mot dörren, der han lemnat Hilda allena med Allon. Sedan den unge låkaren blifvit ensam med henne, sade han: