Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1850, sida 1

presenterad för honom. Det var en gammal hedersgubbe från de fordna, goda tiderna med lika mycken öppenhet i hjertat som på den höga, särade pannan. Vinet, hvari han, i enlighet med kammarjunkarens utsago, tycktes finna en särdeles behag, gjorde honom snart ånnu mera pratsam ån vanligt, och vi måste nöja oss med att afhöra berättelser från de fålttåg han fordom bevistat. mv n Efter frukostens slut blef jag åndtligen af majoren föreståld hans unga fru och brorsdotter. De observationer jag redan på förhand öfver dessa damer anstålt, fann jag till största delen besannade. Den lilla frun var en munter och lislig kokett; hennes konversation var lika qvick som underhållande, och sårdeles utsatt för hennes lust att gyckla var vår stackars kammarjunkare. Att Hildas uppförande mot denne sednare just icke var sädant, att det skulle hafva ingifvit honom några särdeles stora förhoppningar och illusioner, ifall icke hans inbilskhet och såsånga hindrat honom från att varseblifva hennes verkliga tånkesått, kunde man lått finna, åfven om man icke, såsom jag, varit i tillfålle att höra hennes motvilja för honom åfven i ord uttryckas. I allmånhet låg det i Hildas ton, då hon talade med kammarjunkaren, en viss bitterhet och ironi, söm motsade det så