Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1850, sida 2

Men ingen blixt af vrede lyste på amiralens ansigte. — Låt honom vara, madame, — sade han lugnt. Han gick fram till sin son och råckte honom handen. — Bra, Marcel, — forfor han, — du har hjerta; bra, min son, jag år nöjd med dig! — De skola således icke resa, icke sannt, amiral? — återtog den unga mannen med ångslan. Baronen syntes tveka; slutligen mumlade han doft: — Må de stanna qvar ... om de så önska. De båda qvinnorna hopknåppte hånderna utan att kunna frambringa ett ord. — Ack! min far, tack! — ropade Marcel och tryckte amiralen i sina armar, — men låt allas lycka bli fullståndig, och detta giftermål ... Ernestine och Gabrielle darrade, amiralen håftade på baronessan en fast blick: — Jag har nyss haft en förklaring med herr Bouvard, — sade han med tonvigt på hvarje ord, — och ehuru jag numera vet, att herr Rene i följd af sin börd år fråmmande för Ramierees familj, ehuru han endast år kaptenens adopterade son. . . . Moder och dotter utbrusto i ett rop, som