Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1850, sida 1

måste på ögonblicket underrätta dem. Gabrielle i synnerhet.... Stackars harn. hvad hon skall bli glad! ni vet icke huru högt hon älskar honom! — ämerikanaren? — upprepade Bouvard. Anda till galenskap. — Men hvem har sagt er? ... — Hon sjelf! Notarien stod som förstenad. Under tiden haltade baronen fram till sin byrå, för att uppsöka nådiga skrifmaterialier; men plötsligt stod han orörlig, med upplystad penna och lyssnande öra. Ljudet af slera röster hördes på trappan. och bland dessa trodde han sig isenkånna Ernestinees och Marcels. Snart fanns ej mera tvifvel; man kunde urskilja orden; det var ett lifligt samtal imellan den unga mannen och baronessan. Innan kort intrådde de. Marcel drog sin styfmor med sig, hvilken stråfvade imot. Bakom dem kommo Ren och Gabrielle. Baronens son var lifvad af resan; hans hår låg i oordning, klåderna voro dfvertåckta af damm och han talade med flåmtande andedrågt: — Ni skall sölja mig, madame, — ropade han; — ni måste; jag vill det.