Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1850, sida 1

Cabrielle kastade sig med ett glådjerop till hans bröst. Så stodo de långe omfamnade; slutligen hördes Ernestinees röst i korridoren, hon kallade på Gabrielle. Denna förde för sista gången sina låppar mot baronens panna, och störtade ut ur rummet. Några ögonblick derefter skakades slottets fönster af en bortfarande vagn. Amiralen slåpade sig fram till fönstret och följde postchåsen med ögonen, så långe den syntes i allen. Han ätervände till sin fåtölj, nedsjönk i den och tillslöt ögonen, liksom för att undslippa att se något. De gamle syndarne. Baronessans och hennes dotters bortresa hade försatt alla Barvilleis innevånare i en verklig bestörtning. De ensamt hade förstått att mildra amiralens kårfhet; i följd af sina sjömansvanor och ålderdomsbräckligheter hade han blifvit, icke den hårdaste, men den kinkigaste af husbönder. Hvad skulle det nu blifva af dem i denna det sjuka lejonets håla? Man såg på hvarandra med oro, man samtalade tyst och man våntade.