Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1850, sida 1

aftonen kl. 9, då det redan var sullt mörker, ett lysande fackeltåg till biskopens palats, för att gifva honom sin hyllning. En otalig folkskara följde fackeltåget: en skön och stark ; instrumentalmusik af Preussiska garnizonens och stadens musikkorpser, hördes vid pass en half timma; derefter trådde herr biskopen (han år 39 år men ser ut som 50) intill fenstret i öfra våningen och talade med klar och håg ståmma: Innevånare af staden Mainz! I hafven genom detta fackeltåg visat mig eder sinnesståmning: hårefter blir det min ssak, att visa, huru jag år sinnad eemot eder. Hr erkebiskopen, som i dag invigt mig till öfverherde öfver detta stift, sade, som J hården: den du vålsignar, skall af Gud vålsignas. I Kristi namn, hvars stålle jag företråder. utdelar jag hårmedelst denna min första vålsignelse. Och så vålsignade han den stora folkmassan med med en temligen lång latinsk bön, hvilken slutade, som vanligt, rin nomine patris (korstecken), silii, korstecken) et spiritus sancti(korstecken. Med råtta skulle solkhopen nu hafva sallit på knå; men det skedde icke, vare sig för trångselns skull eller af någon annan orsak. Det gjorde ett eget intryck, att höra all denna latin talas in i öron, som deraf icke sörstodo ett ord. Dock svarade hela hopen amen. Derefter spelades åter några stycken; man ropade ett trefaldigt lefve! och så åtskiljdes tåget omkring kl. 10. Utom Preussare ligga också Österrikare i Mainz såsom varande en Förbundslåstning. Hvarföre dessa sednare också icke deltogo i tåget, beråttade man icke. Man reser söderifrån vanligen på jernbana till Mainz och sar således förbi både Speier och Worms. Deremot har man tillfålle att se Heidelberg vid Neckar och Frankfurt vid Main, båda några mil österom Rhen. Heidelberg år med skål berömdt för sin skönhet. Persikor, aprikoser och fikon, som till billigt pris i ymnighet höllos till salu på torg och gator, antydde stadens intrångda låge mellan berg, öppna mot solsidan. Från det gamla slottet, i hvars kållare det vidtberyktade Heidelbergerfatet (24 fot högt, 33 fot långt, bygdt 1751 efter 3 års oafbrutet) arbete finnes, har man en förtjusande utsigt öfver Neckardalen ånda till Manheim vid Rhen; slottet år nu ruin, men en af de skönaste man tråffar i Rhentrakten. Universitetet år för teologer mårkvårdigt genom professor Ullmann som der år lårare. Jag hörde honom en timma förtråffligt skildra det utmårkande i katolicismen och protestantismen: efter katolska låran och kulten, föras vi i gemenskap med Kristus genom kyrkan, efter den protestantiska i gemenskap med kyrkan genom Kristus. I lånder, der katolicismen ånnu utgår en makt i staten, hafva professorer och prester den fördelen, att de icke hånföras till hårda sörkastelsedomar. De uttala sin mening beståmdt, men utan bismak af intolerans. Så gjorde också Prof. Ullmann; och derföre kunde såvål katoliker, som protestanter höra honom med uppbyggelse och utan förargelse. Ehuru flere tjska, professsorer såsom våra skrifva sina sorelsningar, kan man dock ej mårka att de låsa innantill. En stor del hafva icke en gång conceptet med sig. Af prester har jag AAA UUUUEEEEE——— tv