Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1850, sida 1

— Ah!... er mor! — upprepade han med dyster min; — du har rått! du måste följa henne; det år din pligt! Det uppstod en tystnad; Gabrielle och baronen stodo midt imot hvarandra med nedfållda hufvuden; slutligen återtog denne med lågre råst: — Så res då. ... Men, om du någonsin behöfver en vån, så kom ihåg den, som du lemnar qvar hår! — Således, — sade Gabrielle, — tillåter ni mig att skrifva till er? Baronen var för mycket upprörd för att svara, men gjorde ett jakande tecken. plötsligen spratt den unga flickan till, liksom slagen af en oförmodad tanke; hon förde båda hånderna till ett band omkring halsen, hvari en medaljong hångde. — Och om jag, för att vara mera säker på att ni icke skall glömma mig, — återtog hon lifligt, — bad er mottaga ett minne? Baronen fåstade blickarne på henne. — Ol! ni får icke vågra! — ropade hon, i det hon låste bandet från halsen och lemnade sjömannen medaljongen; — det år mitt portrått, lofva mig att betrakta det. — Jag ...lofvar dig det!.. — stammade han under hågsta sinnesrörelse.