Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 2

— Ni hår! — sade han; — hvem har kallat er? hvad vill ni? Den unga flickan knåppte ihop händerna. — Jag vill... icke resa med det medvetandet, att ni år ond på mig, — svarade hon med ett rörande behag. Amiralen studsade. — Och det skulle ni bry er om, — anmårkte han, — ni, som nyss uppmuntrade er mor i sin vågran!... Lemna mig. — Nej, — genmålte Gabrielle ifrigt, — jag besvår er! — Då år det jag, som afstår platsen åt er, — afbröt han och reste sig upp i detsamma. Han ville taga ett steg får att gå ut, men i det dgonblick hans sjuka fot kom når golfvet, kunde han icke tillbakahålla ett utrop af smårta; hans krycka föll honom ur handen och han vacklade. Gabrielle skyndade fram till hans bistånd; han var nödsakad att stödja sig mot hennes skuldra. — Var god... och tag upp... min kåpp, — sade han och pekade på sin krycka, som låg på golfvet några steg ifrån honom.