Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 1

ABABAii —g det kongl. förslaget endast reproducerar den antika och germaniska statsiden, men båda i deras ensidighet; hurusom staten genom detta förslag icke skulle bli en lefvande organisk enhet, utan en liflös mekanism, deri bjulen vrida sig kring skiljda och motsatta kast-intressen. Sådant till sina ihåliga principer, sådant till sina olyckliga följder år det representations förslag, som de grå tidningarna företagit sig att förorda. Under hårropet: bondregimentel störta de sig ursinnigt mot hvarje sramkommande förslag, som åsyftar en allmånnare statsborgarrätt. Hjelper icke detta, så påstå de helt barskt, att hvarje mera frisinnadt förslag år omöjligt, emedan konungen icke vill ett sådant. Verkar nu hvarken det vilda hårskriet eller den barska minen på de sörstockade, så taga de grå på sig ett insinuant smälöje och såga: -Kåre vånner! förstån oss då rått! icke må J tro, att vi i hjertat gilla det kongl. förslaget; vi bara låtsa så, och så snart det vål blifvit antaget, skall man få se, huru vi genast skola omskapa det ånda till oigenkånlighet. Se så! Soyez tranquilles et soyez sages!Hvad nu ropet: bondregimente! angår, så tyckas de grå visserligen inbilla sig, att detta ord år ett sådant, hrarmed man låtteligen kan slaa en Tyr ihjel. Det förefaller oss imellertid oförskåmdt att vilja påbörda Sveriges bondestånd så mycken dumhet och ensidighet, att det, med förbigående af den dughga och insigtsfulla riksdagsmannakandidaten, skulle med flit vålja den odugliga och okunniga, hvilken naturligtvis icke kan håfda sina kommententers frioch råttigheter. Talar vål historien på något stålle om ett sådant bondregimente? Hvad vidare regeringens ovilja för ett mera frisinnadt representationsförslag, betråssar, så tro vi icke derpå. Och om vi ån trodde derpå, så skulle vi likvål icke, uppriktigt sagdt, anse ett sådant förhållande såsom särdeles farligt eller hinderligt. Regenterna hafva i alla lånder och i alla tider fått maka åt sig för folkviljans påtryckning. Vidkommande slutligen de grå tidningarnas förespeglingar om ett Öfvergångssörslag-, så ega dessa icke ens den ringaste sannolikhet för sig. Vid första eftersinnande, hurudan sammansåttning en efter förslaget vald rikslörsamling måste erhälla, skall man genast inse omöjligheten att åävågabringa några söråndringar till det båttre. Skulle något förslag duga till ölvergångsförslag, så vore det just Örebromötets; och vi kunna hårvid icke undertrycka vår öfvertygelse och vår önskan, att detta måtte vid nåsta riksdag blifva hvilande. Ty genom Örebromötets förslag år, ovedersågligen, en möjlighet öppnad till obehindrad utveckling politiskt hånseende. Det bildar en låmplig dfvergång till den statsåsigt, som vi osvanför kallat den nordamerikanska eller den nyare tidens. Derigenom våckes och underhålles den statsborgerliga kånslan, det politiska medvetandet. Stånden och de gamla korporationerna försvinna eller, råttare, omgestalta sig till associationer. Enligt denna statsid får hvarken statsborgaren uppsluka individen eller individen statsborgaren: utan hvarje samhållsmedlem kånner sig såsom statsborgare och individ på en gång med ömsehWa33 ——