Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 1

gaf sig luft i afbrutna fraser; det var en monolog af endast halfva meningar. — Våägra allt! — mumlade han; — betaga mig denna sista tröst! De elåndige! De skola taga lifvet af mig, men deraf skola de icke hafva någon glådje! De skola derigenom göra mig en reel tjenst! Nu astvingade honom en mera stickande smårta en suck. — Nå, — gentog han, — det år icke nog med de inre qval jag lider, gikten måste åfven blanda sig med i spelet! tunnor tusan böslar! Och återkommande till sin hufvudide: — Vågra mig! nå vål, så mycket värre för dem! Hvad gör det mig? Jag år en narr som oroar mig deröfver, liksom om jag icke kunde vara lycklig hår aldeles ensam! lefva endast för mig... såsom en björn! ... För fan i våld! jag har att sysselsåtta mig med, gikten, tidningen ... Han afbröt sig. — Nå vål! hvar år den då, tidningen? Det 2 . nötet Georg gilver mig den icke. Han drog på en klockstrång, som han höll i handen, och började att ståta i golfvet med sin krycka, under det han uttömde hela sitt sjömannaförråd af eder.