Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 1

TAS s le införas jemnlikhet, men, vål till sörståendes, ofrihetens och osjelfståndighetens jemnlikhet: regeringen skulle blifva allas gemensamma sörmyndare icke blott i politiskt och ekonomiskt hänseende, utan åfven i alla ösriga lifvets sörhållanden. Så skulle en ny gyllene ålder intråda, under hvilken allt, hvad den sty rande tycker om, 5 utan gensågelse sker, införes, göres gållande i staten! Man må icke tro, att de hår framställda söljderna af representationssörslagets antagande erhållit en mera bjert ån sann skildring. Ty det har i alla tider visat sig, att i en stat, hvilken endast utgör en lös sammansåttning af så skiljaktiga partiintressen, som de i örslaget åsyftade, år ölvergången till den fullståndigaste absolutism lått och naturlig. Ju mer de enskilda korporationerna förlora sig i stråfvandet för sina egna partikulåra intressen, desto mera önskvård blir för massan af folket statens större enhet och maktens koncentrering hos regenten. Beståmmelsen, att den valberåttigade måste vara af kristen trosbekånnelse, år en qvarlefva från den antika åsigten, som åfven under medeltiden och allt framgent blifvit med mycken omsorg och ifver konserverad. Vi hade hoppats, att vår tid vuxitifrån sagan om statsreligion. Man hade endast behöft att gå till Danmark för att i dess grundlag finna ett eftersöljansvärdt exempel. Men allt synes i det asgifna förslaget vara stålldt på embetsmånnens kaptirering. till hvilka vi naturligtvis åfven räkna presterna. Annars tyckes det vål, åtminstone för lekmåns ögon, som skulle friheten i religiös mening hvarken kunna antastas af regenten eller staten eller någon annan. Men den religiösa öfvertygelsen år icke verkligen fri, så långe dess öppna bekånnande straffas med förlust af medborgerliga råttigheter, så långe ösvergången till en annan religion, ån statens, år belagd med landsflykt, så långe sjelfståndig forskning öfver dogmatiska åmnen lönas med allahanda sörsöljelser och trakasserier srån vederbörande konsistoriers sida. Vi hafva såkerlizen, litet hvar, ryckt på axlarna vid erinringen om Sokrates, hvars upphöjda åsigter af sin stats religion vederlades medelst en giftskål. Lika såkert hafva vi också ryst öfver den grymhet, hvarmed Waldenserna, Johan Huss, m. fl. straffades får sitt affall från statskyrkan. Men icke mindre såkert år det, att vi, som kånnt afsky och medömkan vid andra tiders och nationers religiösa förföljelser, ånnu under nårvarande upplysta tid med likgiltighet sett lika vanhedrande skådespel uppföras inom vårt eget land. Skola vi nu också hylla en vallag, hvars första beståmmelse innehåller, att statsreligionens bekånnande år ett nådvåndigt vilkor för egandet af politiska råttigheter? Såsom vi redan i början nåmnde, var det icke, denna gång, vår afsigt att egna en mera detaljerad kritik åt det hvilande representationsförslaget. Vi ville endast, jemte det vi visade alt förslaget hvilar på en helt annan grund ån den uppgifna, lågga i dagen, hurusom detta förslag, långt ifrån att föra oss framåt till en fri statsutveckling, med nya band fastkedjar oss vid en föråldrad och mur? 7: . . ken samhållsform. Vi ville uppvisa, hurusom