Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 1

af håsten, greps hon af en slags svindel. Hitintills hade intrycken följt så tått ålhvarandra, att de icke hunnit lemna några spår efter sig. Den unga slickans själsqval hade så hastigt aflåst hvarandra, att hon icke fått. tid att såtta sig in i sin olycka och, så att såga, förvissa sig om dess verklighet. Ett svagt hopp qvarstod alltid på djupet af hennes lidande; hon hade en oredig förestållning att alltsammans var en elak dröm, hvarifrån hon hvarje ögonblick våntade att uppvakna. Åsynen af portchåsen, som snart skulle fåra henne långt bort från Barville, ryckte henne ur denna slags illusion. För första gången fick hon nu ett redigt begrepp om verkligheten, och i början höll hon på att förlora medvetandet; sedan förorsakade en af dessa snabba öfvergångar, som åro ungdomens privilegium, att hon ville åtminstone begagna de sista ögonblick, som återstodo henne, för att såga farvål åt allt hvad som hitintills utgjort hennes glådje. Hon rusade ned i trådgården, genomlopp gångarne, under det hon med råsten och blicken helsade tråden, gråsvallarne och blommorna; hon stannade på det stålle, hvarest Ren rådgat hennes lif, bredvid den håck, hvarest mötet med honom hade ätsöljts af en förklaring med amiralen, vid dörren till det lusthus, hvarest ett skrik af hennes mor kom