Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 1

A— 21t ä44::::t:t xjiiittttiacacccacccac Till svenska folket, med anledning af den förestående riksdagen. (Forts. och slut fr. N:o 172.) Hade återigen regeringen velat eller kunnat i den föreslagna representationen inrymma sårskilda råttigheter åt den sanna bildningen, till hvilken hörer icke blott intellektuell upplysning utan åfven och framför allt hjertats upplysning och karakterens förådling, och hvilken bildning hvarken kan ådagalåggas genom kameraleller juridisk eller ens filosofisk examen, rit i högsta måtto önskvårdt. Men hvar skulle man finna den myndighet, som uthåndigade betyg eller diplom öfver egandet af sådan bildning? Vi tro, att folket hårvidlag år den enda såkra och kompetenta domaren, och att ordspråket vox populi vox Dei hår just år tillämpligt. Ty solket eger, (om det också icke kan, såsom förut år nämndi, i intellektuellt hånseende måta sig med empetsmannen), en naturligen klar och af kast-intressen oförvillad blick sör erkännandet af den öfverlågsna insigten och dugligheten samt en djupt rotad högaktning för den ådla karakteren, den hågsinta patriotismen. Om derför regeringen verkligen hade velat tillförsåkra bildningen, i i dess sanna mening, något företråde, så borde den blott lemnat folket tillbörligen utsträckt valfrihet och röstråttighet. Af det ofvan anförda tycka vi det vara ovedersågligen bevisadt, att den grundval, hvarpå regeringen försåkrat sitt representationsförslag skola hwla, i verkligheten — icke sinnes till. Dock får man vål icke antaga, att den konstiga byggnaden helt och hållet saknar grundval. Tvårtom tro vi oss hafva upptåckt, att byggnaden hvilar på en ganska mårkvårdig och för fornforskaren intressant grundval, uppsörd af stenar från förvittrade ruiner och hopsmetad med modernt murbruk, så att det hela skulle få ett nytt och reputerligt utseende. Man torde nåmnligen numera utan svårighet inse, att den germaniska, ensidigt individuella principen, som icke kånde någon allmån medborgarrått, till stor del ligger till grund för regeringens representationsförslag; ty, liksom under medeltiden, år den stora massan af folket beröfvad sin politiska frihet, under det att vissa individer, som lyckats sörvårsva sig makt eller rikedom, åro de privilegierade, de herrskande. Vi skulle således i sjelfva verket återså forntidens patricier och plebejer, medeltidens korporationer och stånd; och våra riksdagar skulle åter blifva verkliga herredagar, om också i en tidsenligare form. Vår nuvarande murkna aristokrati var en alltför svag och osåker mur mot den allt mera kraftigt påtrångande demokratien; derför skulle den sörstårkas med plutokrati och byråkrati. Med dessa gamla och nya beståndsdelar, konstrikt hopfogade, ville regeringen starkt förskansa allenastyrandets Asgård; och representationsförslaget skulle blifva en ny förfårlig Mjolner, hvarmed den folkliga frihetens jättar och troll för eviga tider borde utödas. Så ville man, enligt den till absolutism urartade antika åsigten, stålla statsmakten och folket tvårt imot hvarandra. Hos rgeringen skulle all makt centraliseras. Hos folket skul