Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1850, sida 1

——— na mening? — Isynnerhet synes samsålligheten lida stor afbråck genom de omedelbara valen på landet, enligt hvilka 6072 personer ensamma vålja 50 representanter till andra kammaren och tillika utse 12 elektorer i hvarje lån sör val till den första, medan genom medelbara val 205,211 personer utse blott 70 representanter i andra kammaren och 12 elektorer i hvarje lån för val till den första. Hvilket oerhördt missförhållande? 6072 personer ega ungesår lika stor representationsrått som 205,211! Läågg hårtill, att adel, embetsmån och ståndspersoner bland de 6072 valmånnen uppgå till öfver 4000. Håraf måste uppväxa en högst sarlig aristokrati. Men icke nog hårmed! Ålxven bland de 205,211 medelbart våljande finnas talrikt adels, och embetsmån, hvilka om man jemför de röstandes antal med rösternas antal, ega nåra en hel råst, hvardera; under det att borgare och bönder endast blifvit hedrade med en femtedels röst, hvardera. Så förhåller det sig med de Samsfållda valen å landet! I ståderna år samfålligheten ånnu mera vidunderlig. Slutligen innehåller grundsatsen för det kongl. förslaget, att bildning och förmögenhet skola ega sin tillbörliga andel vid uttalandet af nationens behof och önskningar. Rått! — Likvål mäste vi hårvidlag framkomma med en förarglig fråga: Hvilken år bildningens och förmögenhetens ullbörliga andel? Innan vi försöka besvara denna fråga år det nådigt, att nårmare beståmma den betydelse, som det temligen mångtydiga ordet bildningeger uti kongl. förslaget. Vi hafva redan som kortast antydt, att med bildning hår menas förståndets upplysning, ådagalagd genom det osåkra prof, hvilket en embetseller filosofisk examen erbjuder. Man hade således mera tydligt och adåqvat uttryckt sin tanke, om man sagt, att embetsmån — ty magistrar och doktorer åro jemförelsevis få till antalet — och de rika skola ega en tillbörlig andel i representationen. Vi hrarken vilja eller kunna neka, att embetsmannen, i allmånhet, står i intellektuell bildning långt dfver det så kallade folket. Men embetsmånnen hafva ju, redan i denna sin egenskap, genom förslaget erhållit en så öfvervågande andel i representationen, enligt hvad vi nyss genom siffror ådagalagt, att de, i förening med de rika, skola vinna en såker seger öfver de öfriga samhållsmedlemmarne. Kommer nu hårtill att embetsmånnen genom intelligensens, genom andens makt måste ega inslytande på den i detta hånseende mindre bildade allmänheten, — hvarom ingen kan hysa ringaste tvifvel, — så år dessas öfvervigt vid valurnan nåstan oberdknelig. Också hafva i slera lånder embetsmånnen blifvit, alla eller en del af dem, uteslutna från valrått och valbarhet. Återkomma vi nu till vår ofvanför framstållda fråga, med förtydligade ordalag: Hvilken år embetsmannens och den rikes tillbörliga andel i representationen? så blir svaret: ingen, annan ån den honom tillkommer i egenskap af sjelfståndig och fullmyndig samhållsmedlem. Men nu har förslaget, såsom förut år visadt, tillerkåndt honom jemförelsevis vida större andel ån den en sådan samhållsmedlem i allmånhet erhållit. Alltså hafva -bildningen och förmögenheten — för att återkomma till verba formalia — icke en till