————7——— KA A Ungdomssynderna. Roman af Emile Souvestre. (Forts. från N:o 171.) Gabrielle gjorde en åtbörd af smärtsam för våning; baronen rynkade ögonbrynen. — Ursåkta, monsieur, — sade baronessan med bönfallande ödmjukhet, — jag för min del ar beredd på allt; men detta barn visste cke! ... Ursåkta henne, monsieur; hår har on blifvit född ... hår har hon vuxit upp, år har hon varit lycklig! . Tårar framtrångde mot hennes vilja; amialen gjorde en rårelse af otålighet. DE vi skola resa, monsieur, vi skola resa, skyndade hon att tillågga, — och om ni icke fruktar att de förmodanden, som kunna ramkallas af ett så plötsligt beslut. — Åh! man skall förmoda, att ni icke låne kunnat uthårda med mig! — svarade aMiralen med bitterhet; — alla menniskor hår i kten kånna ju er mildhet och mitt elaka lynne? Upprepa de icke alla, att jag år ett vilddjur och att ni år en engel? Var således icke orolig, öfver hvad som skall hända,