Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1850, sida 1

— Betrakta mig icke så, — sade hon. — O! att rodna ... inför min dotter... jag skall aldrig kunna!... Hon fållde ansigtet i sina hånder och snyftade. Gabrielle gled ner till hennes fötter. — Min mor, huru år det? — utropade hon under förskråckelse blandad med ömhet, — och hvarför talar ni om att rodna? Ack! trislar ni då på min vårdnad, min kårlek? Hvad helst ni kan hafva att såga mig, år jag på förhand såker, att allt, hvad som kommer från er, år ådelt och godt. — Min Gud! låt mig då! — stammade baronessan midt under sina snyftningar. Den unga flickan, som blef allt mera rörd, höll henne qvar omslingrad af sina armar. — Min mor! min mor! — upprepade hon, i det hon betåckte hennes hånder och hufvud I . H : 2 H med kyssar, — kan jag vål nånsin förgåta, att ni år min stolthet, på samma gång som min föresyn och min sållhet? Är jag icke dagligen hår vittne till ert tålamod, er försakelse? Ernestine upplyfte hufvudet. . — Och hvem såger dig, att denna sörsakelse icke år en botgörelse? — afbröt hon; — vet du, om icke hvarje mot amiralen visad omsorg, om icke hvarje liden oförrått för j