Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1850, sida 1

mig varit en hugsvalelse i stället för en pröfning? vet du, om jag icke håruti funnit ett medel att försona något minne från det förflutna? — Ni, min mor? — sade Gabrielle förvänad; — men om det förflutna någonsin skall uppvåcka samvetsförebråelser, så år vål icke detta fallet med er, som, får att rådda en familj från undergång, samtyckte till det åktenskap, man föreslog er? — Ja, — återtog Ernestine med nedslagenhet; — men når jag gaf min hand åt den man, som jag icke hade valt, lemnade jag mitt hjerta qvar hos en annan. Gud vet, att jag velat göra offret fullståndigt! Jag hoppades, att smårtan skulle förkortas af sin egen bitterhet! ... Men amiralen reste bort, och ... jag återsåg ... herr de Ramitre!... Äfven han lemnade Frankrike, ensam och förtviflad! Han kom för att såga mig sitt sista farvål! Ah! jag hade bort förutse, att hans förtviflan skulle beråfva mig modet; att, om han blefve mottagen, jag vore förlorad! — Förlorad! upprepade Gabrielle med bestörtning. (Forts.)