Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1850, sida 1

nest aktningsvärda medborgare blir ansedd som en membre perdu, om han vågar offentigt teckna några rader i en tidning öfver en dakvänd eller befångd tilldragelse; och ser man då teckningen uti en tidning, som icke amar ja och prisar alla befångdheter, utan går fram i striden med sanning och sjelfstånlighet, då år det så mycket vårre, och tecknaren blir då i den s. k. båttre societeten ansedd som en förrillad varelse, af somliga hatad, af andra ömkad af alla i sin omgifning sedd med samma kånsla som den olycklige sydlånningen, hvilken dansar för allmånheten till följe af ett tarantelstygn. Se der orsaken, hvarföre man så ofta måste under tidningsartiklar få se alla möjliga namn, utom de Tåtta. Må detta vara nog till inledning för hvad jag nu går att såga. Under min resa från Götheborg till hufvudstaden för kort tid sedan möttes mina blickar en vacker solig afton af ett litet nått låger, uppslaget alldeles på banken af den kanal, hvarigenom ångfartyget passerade. Som gammal militår kunde jag icke motstå lusten att stiga utaf vid en nårbelågen station, och besöka det lilla inbjudande lågret. Allt vittnade om ordning, smak och militärisk hållning. Med verklig tillfredsstållelse, med den kånsla af belåtenhet, som hvarje soldat kånner, då han år i sällskap med kamrater, som, lika med honom, uppfattat och fullgöra sina åligganden, lemnade jag det vackra lågret och styrde kosan till den nårbelågna exersisplatsen. Men huru annorlunda blef jag icke hår till mods! — Obehagliga minnen från min barndom trångde sig på mig och tryckte min själ: jag tyckte mig se några blad ur landtvårnets sorgliga historia. Der stodo framför mig omkring 300 unga soldater och rekryter under gevår. Vid första handgreppet var min glada sinnesståmning försvunnen; — det var ojemnt — elåndigt!! — Usel beklådnad, modlöshet i blicken hos soldaterna, liknöjdhet i rörelser och kommandoord hos befålet! — allt visade spår af en för långt drifven anstrångning. Under en liniemarsch såg jag, huruledes tvenne — jag uppger icke flera — unga, vackra soldater måste stanna efter divisionen, för att på fåltet upsamla, icke sina skor, utan trasorna efter sina skor, som föllo utaf fötterna under marschen, och huruledes desse olycklige sedermera, med öfverlådret högt opp på I smalbenet, med den ömkligaste hållning, linkade efter i befålreserven, tills det kommenderades halt! — Jag frågade en ung officer, sednare på aftonen, huru långe dessa rekryter varit exerserade? — och han svarade: 54 dagar! och de hade ånnu 8 dagar qvar, sade han. En sådan exersis efter 54 dagars jemna anstrångningar! — detta var mig en gåta, tills jag sednare på aftonen fick en Jullkomlig lösning af densamma. Kompanibefålet egde icke råttighet, att med rekryterna göra något enda handgrepp, någon enda rörelse, utan att allt detta skulle ske efter så kallade matsedlar-, för hvarje dag utgifna af befålh:de majoren, förmodligen på regem:tschesens befallning. De hade på 14 månad icke fått sösva mer ån 3 handgrepp! —Ingen hvila, intet nåje, ingen uppmuntran, oupphörligt jågtande! — Efter denna förklaring fann jag allt ganska I naturligt, och mina tankar fördes ovillkorligt