Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1850, sida 1

oro. Han ville döfva sin själ midt i lifvets buller, undfly sig sjelf och vånda de tankar på det praktiska, hvilka fråtte hans hjerta! Men alla hans anstrångningar voro fåfånga; han kåmpade alltjemt, men utan seger och med döden i hjertat; ånnu såg man honom småle, men detta smålöje framkallade tårar hos dem, som ålskade honom. — Och tiden kunde icke bortnöta denna sorgsenhet? — frågade Ernestine. — Den kunde låttare bortnöta kaptenens krafter, — svarade amerikanaren; — hans vånner hade sett honom försvagas år ifrån år; slutligen lade honom hans onda på sjukbådden i den vilda boning, som han midt ibland de nya skogsodlingarna låtit uppbygga vid vesterns grånser. Han mårkte genast, att hans slut nalkades. Jag hade lyckligtvis följt honom dit; jag kunde egna honom mina omsorger och mottaga hans sista befallningar. Det var der, som jag först lårde kånna det onda, hvilket fördystrat hela hans lif. — Ni! onda såsom blott en vanlig motgång: den qvinna, som han ålskade, hade gift sig med en lyckligare rival! Men kaptenen var en af dessa starka naturer, hvilka framhårda ånnu,