Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1850, sida 1

— — komma att ansluta sig, att de, som hyllade det hvilande förslaget, skulle krypa fram och ge sig tillkånna; men ingen har hörts af. Nu deremot, når sjelfvaste Dalman uppmanar dem att lemna sina genmålen och bilda föreningar, nu vore det i sanning himmelskriande, om de långre låto vånta på sig. Skulle likvål åfven detta ske, så har vår vån nog sina tröstegrunder till hands. Han behöfver icke mycket af verkligheten för att vara lycklig. Tron år, som man vet, mer ån nog för fromma själar, och, så långe de grå blott kunna inbilla sig att de radikala utgöras af en liten obetydlig minoritet, att deras tidningar låsas icke för sina åsigter, utan för sina -annonserv, och att det hvilande förslagets anhångare deremot dagligen tillvexa både i anda och sanning; så långe trifvas de som perlor i gull; men vi frukta, för att tala i låseristil, att uppvaknandets stund blir litet kinkig. Eller år det vål tånkbart, att svenska folket skall antaga ett förslag, som icke hyilar på den ringaste rättsgrund, och som år till den grad inveckladt och tillkrångladt, att sjelfva tillämpningen måste stranda på tusende svårigheter. — I en punkt åro vi likvål fullkomligt ense med Aftonposten, deruti nåmligen att tiden för de sodeciderade nu tyckes vara inne att bestämma sig för eller emot. FT