Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1850, sida 1

Marcel spratt till. — Hvad såger ni? — ropade han, — år det åmnadt åt mig? — Åt hvem annars? — frågade Gabrielle strålande af glådje. — Och återigen år det ni! — återtog den unge mannen, fattande Ernestinees hånder, hvilka han med ömhet kysste. — Ah! jag ber, det år för mycket. ... Jag vet icke mer, huru jag skall tacka er. — Och jag icke, huru jag skall förhindra, att man villfar alla dina kapriser, — sade amiralen förtretad. Baronessan fattade honom i armen. — Nå, amiral, banna mig då icke, — sade hon med ett hast smålöfe. Och sånkande rösten tillade hon förtroligt: — Kom ihåg, att vi vilja afvånja Marcel från sina utsväfdande förströelser, och att det bästa medlet för åndamålets vinnande år att göra honom vistelsen på slottet så angenäm som möjligt och sämedelst qvarhålla honom hår. och dä baronen ville göra inkast, tillade hon glådtigt: — För dfrigt har ni i detta fall ingen råttighet att göra några invåndningar, ty vagnmakaren har blifvit betald med mina besparingar. I