Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1850, sida 1

— George har sagt sanning, monsieur, jag har varit en maurais sujet liksom du ... mer än du! ty allting vanslågtas nu för tiden, 3 nedsjunken, ånda till dårskaper! På vår tid fanns det ånnu eld, originalitet, djerfhet! Man enleverade den qvinna, man ålskade; man duellerade för ett ord; man bortspelte hela sin förmögenhet på ett enda kort! — Ack! ja; ni har rått, min far, — svarade Marcel med oförstålld beundran; — det var en stor tid. — Det var en dum och ömklig tid, monsieur, — afbröt baronen, som mårkte det fel, han i sin tankspriddhet begått. — Om din mor hade sått lefva, så skulle jag kanske blifvit stadigare och båttre; men såsom enkling återvånde jag till mina gamla vanor. Då gjorde håndelsen, att jag uti sållskapskretsarne trässade dottern till en fabrikant från Havre, mademoiselle Ernestine Chatel, din styfmor. Jag skulle troligtvis aldrig tånkt på att fria till henne, om jag icke fått veta att hennes hand efterstråfvades af kapten Ramiere: allt ifrån min skoltid hade denna kapten varit i vågen för mig; han hade enleverat min första ålskarinna och mer ån tjugu gånger vunnit min sista louisdor; vi hade duellerat och han hade sårat mig; han var för mig mer ån en rival, mer ån en fiende, han var min per