Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1850, sida 1

Lord Palmerston och hans politik. Vid Themsen skall reaktionens sista drabbning stå. Der står ånnu samma minister vid styret, som redan under tiden före Mars beskyddade folkens sjelfbeståmningsrått emot siendtliga undertryckningssörsök, samt under tiden efter Mars eftertryckligt om innehållet af deras löften påminte de regeringar, hvilka antingen ville bemantla dem eller helt och hållet sänka dem i glömskans haf. Henry John Temple Viscount Palmerston år den klippa, mot hvars klokhet och urskiljningsgåfva reaktionens brusande vågor mer ån en gång brustit sönder, mot hvilken de då stormade låst med fördubblad våldsamhet, upprörda af utoch inlandets aristokrater. Mångfaldiga åro de förseelser, hvartill brittiska statssekreteraren för utrikes årendena gjort sig skyldig emot den europeiska absolutismen och dess anhångare; intet var verksammare, intet har smårtat och sårat djupare, ån dennes handlingssått i schweiziska angelågenheterna år 1847, som beredde honom och engelska politiken en af de största triumfer och tillika skyddade ett folk i sin sörnämsta råttighet, det oashängiga, sjelfståndiga anordnandet af dess eget statsvåsen. Man erinre sig de afsigter, hvilka de fyra dfrige stormakterne då nårde mot Schweiz, når detta land gjorde ett slut på det jesuitiska sonderbundet och företog sig, att genom en ny författning återstålla enheten inom edsförbundet. På grund af fördragen af 1815, hvilka skulle utgöra en borgen för kantonernas sjelfståndighet, för Sehweizs söndrade och maktlösa tillstånd, bestreds detta lands råttighet att af egen maktfullkomlighet I ånyo konstituera sig. Det tillbakaskridande system, som regeringarne i Schweizs grannländer följde, kunde detta genom enighet och frihet kraftfulla land icke tåla vid sina grånsor. Redan långt förut stodo Guizots och Metternichs anhångare i vånskapligt förhål