Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1850, sida 1

En stickande kånsla kändes i bröstet, hon förde handen medvetslöst till hjertat, en ström af blod forssade öfver de bleka läpparne och hon neddignade på golfvet. Då fadren inkom, för att öfverhopa den arma med sina oråttvisa sörebråelser, fann han henne nåstan liflås. Men det var ej Guds vilja, att den flåmtande veken i lifslampan ånnu skulle slockna; hon kallades åter till lif och lidanden. Ater gingo fyra år. Waller sökte, genom studier och ett noggrannt uppfyllande af sina pligter, döfva den smårta, som bodde inom honom. Dock var hans kall förknippadt med många svårigheter, ty grefven, som nu nårde ett bittert, outsläckligt hat emot honom, sökte ifrigt att genom ett, ätren det ringaste, formsel bringa honom på fall, men W aller, som i tid blifvit varnad, var noga på sin vakt. I hans hem var ej trefligt. Ingen vånlig, ordnande hand visade der några spår af sin stilla, men vålgörande verksamhet; ingen deltagande blick, intet huldt leende måtte honom, då han ofta hemkom, trått både till jål och kropp. Ej båttre fann han sig borta. Öfver allt tyckte han sig vara en fremling; nan kånde sig mer och mer isolerad och drog