Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1850, sida 1

An3nn?::::4:ssnnr:t;: 1 strandaf, hvilka sökte omvånda preussiska regeringen till samma princip, hvartill österrikiska maktegarne bekånna sig. Då dessa icke sörmädde tånka sig in i den preussiska uppfattningen, så ansågo de denna regerings förklaringar blott såsom en sörerändning. en x form, hvarunder preussiska konungahusets åregirishet och sörstoringslust dolde sig. Denna förutsåttning måste i Wien vinna så myeket mera styrka, som man der ånnu icke kan lösslita sig från gamla historiska minnen, och, till dsterrikiska monarkiens sörderf, för kejsarehuset söker rådda åtminstone skenet deraf. Lika mycket som Wienerkabinettet bedrager sig i afseende på preussiska regeringens verkliga afsigter, likaså stor var åfven dess Vlllarelse åfver dess mod och beslutsamhet. I Wien ansåg man berlinerhofvets eftergifter och försonliga ståmning för svaghet och modlöshet, under det man i Berlin utgick från den synpunkten, att så vål för Tysklands som Österrikes förkofran och lugn fordrades en i passande form uppstålld samverkan af Österrike och Preussen, och derföre försöker på alla måjliga vågar att uppnå detta mål. Österrikiska regeringen har gjort alla dessa försök fruktlösa och redan utspelat sin sista trumf. Den vill icke långre underhandla, utan den vill föreskrifva Preussen och tyska unionens anhångare lagar, och tvinga dem att öfvergå till den österrikiska principen. Genom detta förfaringssått måste Wienerkabinettet slutligen komma till den gråns, der den preussiska eftergifvenheten upphör. Följderna deraf hafva redan blifvit synliga. Preussiska regeringen rustar med kraft och såtter sig i stånd att möta hvarje anfall. Vi tro dock ej, att dessa krigiska mått och steg verkligen komma att leda till allvarsamma konflikter emellan de båda stormakterna. Preussiska regeringen blir icke den utmanande, men den skall utan afsteg fortgå på den betrådda vågen, och fullborda den byggnad, hvartill den lagt grundstenen. Vill Österrike med våld hindra den derifrån, då, men också först då, skall den icke sky att möta våld med våld. För nårvarande håller den sig vid den gamla grundsatsen: Den, som vill hafva fred, måste vara rustad för krig. Skulle dock de österrikiske statsmånnen verkligen gå så långt, att de försökte genomårisva sin vilja med svärdet, så må de se sig vål för, att de icke med detsamma kalla ödet inom skrankorna. Vid en sådan strid skulle det icke endast handla om ett krig mellan Österrrike och Preussen, utan emellan två motsatta principer. Den större hålften af tyska folket skulle nådvåndigt blifva Preussens allierade. Hittills har misstroendet mot preussiska regeringens afsigter af hållit slera tyska stammar att uttala sig för densamma, men i det ögonblick, då preussiska fanorna ryckte i sält sör den tyska enheten och tyska nationens erkånda råttigheter, skulle otvifvelaktigt de tyska folken sluta sig till den regering, som utvecklade den tyska riksfanan. Dessa sympathier skulle dessutom finna ett afgörande uttryck genom sjelfva nödyänasheten, att offra gods och blod antingen för den tyska saken eller mot densamma. Ty vid ett krig mellan Österrike och Preussen, sårdeles under sakernas nårvaran