Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1850, sida 1

Trohet. Berättelse af La Straniera. (Forts. fr. N:o 147.) Han framstållde nu sin anhållan om Hilmas hand och lofvade, att så vidt i hans förmåga stod, bereda hennes lycka. Men nu skulle man sett grefven: hans ågon sprutade eld, hans låpp krökte sig till ett föraktligt smålöje, och hade han kunnat tillintetgöra Waller med sina blickar, så hade det otvifvelaktigt skett. Ett hånfullt afslag var det svar den ofrålse kyrkoherden fick af den högvålborne herren, för hvilken hela sammanhanget nu stod klart, och endast tanken, att det var Hilmas far, förmådde Alfred att uthårda grefvens förödmjukande tillmålen om lismeri och låghet, utan att gifva ett bittert svar. Han bet sig i låppen så att blodet sprack ut, men bockade sig kallt och lemnade rummet. Då Hilma såg honom fara derifrån med en fart, så att sand och småsten yrade kring hjulen, förstod hon hvad som tilldragit sig, och den sista förhoppningen sjönk och krossade i sitt fall det så långe plågade hjertat.