Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1850, sida 1

sitt vanliga, godmodiga leende: rjag tror verkligen flickan blifvit förhexad i allt hvad svenskt heter; men hon mårkte ej den rodnad, som vid dessa ord uppflammade på hennes dotters ansigte. Man hade nu hunnit till medio af Juli. Alfred var hos Bendes, det vanliga målet för hans dagliga promenader, men som baronens voro bortresta, hade han denna gång varit der hela dagen. De båda unga musiserade, låste, pratade och skåmtade, och elden från Idas svarta ögon hade nåra smålt all den is, som ånnu fanns qvar kring ynglingens hjerta. Han kunde ej vånda sina blickar från den intagande, lifliga flickan och Hilmas bild trångdes mer och mer tillbaka i dunklet. Med en varm handtryckning tog han afsked af sörtrollerskan och begaf sig på hemvågen. Då han ej mer såg henne, började han öfvervåga sitt handlingssått och sökte åter framkalla Hilmas minne. Men sörgäfves. Idas bild svåfvade sramför honom på hvarje solstråle, som lekte på aftonhimmeln, i hvarje blomma, som nickade på ången; han tyckte sig ståndigt se hennes mörka, blixtrande ögon, det skålmaktiga smålöjet på hennes lilla mun. UIemkommen kastade han sig trött och missnöjd med sig sjelf på soffan i sitt rum, men väcktes ur sina drömmerier af baronens