Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1850, sida 1

Den beväpnade freden. Trettiotre fredsår hade sedan Wienerkongressen vaggat medlersta Europa i ett ostördt lugns såkerhet. Under den heliga alliansens skyddande vingar tycktes den jemna gången i jordiska stråfvandet för utveckling af folkens materiella krafter vara för alltid Törsåkrad. Redan uppdykte theorier om förverkligandet af en evig fred, och ett europeiskt krig tycktes åfven för den stora mångden bildade, hvilka i stundens företeelse trodde sig hafva funnit den sanna måttstocken för bedömandet af politisk utveckling och politiska förhållanden, nästan hafva blifvit omöjligt. Den diplomatiska förslagenheten hos erfarne underhandlare ur Talleyrands och Metternichs skola, förstod att reda de politiska knutarne, i stållet för att med svårdet sönderhugga dem. De politiske optimisterne sågo håruti ett framsteg i civilisationen och förkunnade gryningen till en ny tidsålder i verldshistorien, då man icke mer, till slitande af politiska stridigheter, skulle appellera till svårdets afgårande, såsom en Guds dom, utan bilågga dem på fredlig våg, genom diplomatiska kompromissdomstolars förlikningsdomar. Grekernes med förtvislans ansträngning förda frihetskamp emot det osmanniska herravåldet, förmådde icke att göra anhångarne till dessa theorier vacklande i sitt system. Denna uppresning gållde hos dem såsom civilisationens strid mot barbariet, såsom kristendomens uppresning mot Islams nesliga bojor. För den stora massan var det till och med endast ett interessant intermezzo, sådant som den store skalden så måsterligt framstållt i sin Pfalbörger, uti första delen af Faust. Fransmånnens marsch till Spanien under hjelten vid Trocadero var blott ett exekutionståg till ordningens återstållande i det aflågsna Spanien, likasom förut österrikarnes promenad till Neapel. Man hade vänjt sig vid att anse folken i vestliga och sydliga halföarne af Europas fasta land såsom vanslägtage, och hvilka blott kunde hållas i tygel af fråmmande nationaliteters arm och nårvaron af utlåndska armåer. Till ochmed ryssarnes krig mot Turkarne, hvilket slöt fredsepokens tredje lustrum, ansågs föras i europeiska civilisalionens och kristendomns interesse. Endast några få sågo djupare till grunder under denna vindstilla och förstodo att uppskatta den efter dess verkliga vårde. Desse få tego eller blefvo af omståndigheterna tvingade till tystnad. Det var ej den allmånvordna menskliga bildningens framsteg eller er högre sedlig mognad i den politiska verlden som man hade att tacka för den långa freden. Det var öfverensstämmelsen mellan samt