slagerska hette Ida Bende, att hennes far var en vålmående köpman från Wien, hvilken med sin familj om somrarne vistades på ett litet landtstålle. Snart ankommo de dit. Alfred emottogs med största vålvilja af herr och fru Bende, som i honom sågo sin dotters råddare, ehuru han försåkrade, att hvarken faran eller förtjensten varit sårdeles stor. Han tillbragte dagen ganska angenåmt hos denna familj, som på allt sått visade honom uppmärksamhet. Den muntra Ida, som aldrig förr talt vid någon svensk, hade tusende frågor att göra honom om hans fådernesland; hon bad honom åfven upplåsa något på sitt modersmål, på det hon skulle få höra dess ljud. Han valde dertill några strofer ur Frithiofs Saga, och då han sedan öfversatte dem får henne, klappade hon hånryckt med de små hånderna, utropande: -underskönt! underskönt! Hvad det måtte vara för ett herrligt spräk!Hon önskade åfven höra honom sjunga nägra af hans fosterlandssånger, men han kunde ej uppfylla denna begåran, emedan han ej hade något accompagnement; men lofvade likvål, att nåsta gång medtaga musik till några folksånger, så vida hon ville bitråda honom härmed