Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1850, sida 1

Madame Proudhon. (Ur en tydsk tidning.) (Forts. fr. n:o 144.) Då intet tvifvel återstod att det ju var han behandlade honom flickans fader från detta ögonblick kallt afvisande, ehuru Proudhon besökte honom på samma sått som förut. I synnerhet var det definitionen: Dieu cest le mal! hvilken han aldrig kunde förlåta honom. Förgåsves bemödade sig Proudhon att bringa honom på andra tankar, meddela honom verk liga andan i sina metafysiska åskådningar, gubben håll sig till hans definition och sade: det, som han en gång låtit trycka, kunde icke föråndras genom några mundtliga kommentarier. Proudhon införde härpå i Peuple en reklamation, under tittel: Dieu cest le mal-. I denna artikel uttalade han sig med mycken håstighet emot den materialistiska atheismen och afslipade de skarpa spetsarne på sin definition om Gud. Vid denna tid hade republikens generalprokurator hos konstituerande församlingen. sökt tillåtelse att lagligen åtala Proudhon för en artikel mot presidenten. Proudhon slöt sitt försvarstal mot denna ansökan med dessa ord: -Borgare, jag afvaktar församlingens beslut utan minsta oro; ty jag år, J veten det vål, en af dem, hvilka man kan dåda eller blott vederlågga, men som man icke bestrassar-. Oaktadt detta försvar, gaf församlingen sitt bifall till anklagelsen, och Proudhon dömdes till ett treårigt fångelsestraff. Hans vånner sökte öfvertyga honom att ingen tid var att förlora; man gaf honom ett falskt pass och snart satt han i den vagn, som förde honom till Brössel, hvarifrån han skulle begifva sig till Schweitz och der afvakta sakernas våndning. Han tillbragte några dagar i Brussel, men en måktig långtan drog honom åter till Paris; han kånde sig olycklig och dfvergifven. Han ville icke visa sig hos någon af sina vånner, han ville smyga sig till sitt kåra gömstålle, der anhålla om den ålskade flickans hand och sedan med henne fly till Schweiz. På bangården i Paris blef han af polisen igenkånd och håktad. Till sin stora förskråckelse erforo hans vånner, att han var i polisens hånder, då de redan långe trott honom vara i såkerhet. Följande dagen fördes han till Conciergeriet, hvarest trenne års tröstlöst fångelselif våntade honom. Äfven flickan, får hvars skull han våndt tillbaka, erfor hans öde, utan att ana hvilken del hon egde deruti. Hon klagade och gret för hans skull, och nu sörst upptåckte sadren, huru högt hon ålskade Proudhon. Lyckligtvis stod Jadren i vånskapligt förhållande till polispresekten, hr Carlier; han begaf sig till honom och utverkade en stor mildring i Proudhons fångelsestrafl, hvilken stråckte sig så längt, att han på sitt hedersord till och med fick gå ut. Sin första utflygt stållde han på friarefot. Han anhöll om flickans hand, som ålskade honom utan att han sjelf visste det. Fadren gaf sitt bifall, och hr Carlier var artig nog, att låta Proudhon fira sitt bröllop utom fångelset. I Guds och åktenskapets fiende var således nu såkta man, och man trodde honom vara på ———a4pm — .SI!S