Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1850, sida 1

tyranner och förskkrade att de förr skulle få slåpa henne till döden, ån till altaret; en annan, fogade hon sig tåligt i sitt öde och bad blott att först få iklåda sig bröllopsskruden. Endast den trogna Anna satt hos henne och gret bittert öfver sin ålskade, olyckliga matmor; blott den ringa tjenarinnan egde deltagande för den arma Hilma; men för den olycklige, faller åfven den ringastes deltagande som en droppa balsam i det blödande såret och Hilma glömde aldrig Annas tillgifvenhet. Så förgick hela dagen; först emot morgonen fick hon njuta nägon sömn och vid uppvaknandet hade de håftigaste utbrotten af smårta gifrit rum för en stum, stilla resignation; hon förmådde dock ej gå upp, men var lugn, undergifven; endast en dyning var qvar efter den skakande stormen. Grefvinnan sökte förmå sin dotter att vara förnuftig, som hon uttryckte sig; men ack, hennes själ förmådde ej fatta djupet af Hilmas sorg; ånnu mindre finna tröstegrunder att dåmpa den. Hon kunde blott yttra ord, tomma, kalla, ord, hvilka förökade smårtan, i stållet att lindra; hon egde ej denna varma, djupa kånsla, som lider med dem som lida, och på detta sått liksom tager en del af den olyckliges börda.