Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1850, sida 2

Adelina Svanehjelm. Herre Jemine! Iag for af ur kyrkan och upp till fröken med bäd psalmbok och allt, för att höra huru det hånger tillsammans.Liksom bedöfvad af ett åskslag, hade Hilma nedsjunkit på en stol. Fårgen flydde från hennes kinder, orden dogo på låpparne; det såg ut som hon genom en hastig förtrollning blifvit förvandlad i marmor. Herre min Gud, hur år det med fröken? Är fröken sjuk? Är fröken död? Gud hjelpe mig, hur har jas nu burit mig åt! fröken, söta, goda engla fröken, svara mig för Jesu namns skull!jemrade sig kammarjungfrun, vridande hånderna. Men som en blixt genombryter mörkret i en kolsvart, mulen äsknatt, bröt en tanke, lik en ljusstråle, genom det töcken, som förvirrade Hilmas förstånd. Kanske skulle paketet, som fallit ur hennes händer, ge henne nägon ledtråd ur denna labyrinth. Hon sökte fatta sig, for med handen öfver pannan och sade med en röst, hvilken hon bjöd till att göra så såker som möjligt: Gå ut så långe, jag vill vara ensam.Nej, jag törs, minsann, inte lemna fröken nu. Fröken ser ju ut som den lifslefvande döden. Skall jag inte gå ner till grefvinnan efter lite droppar?