Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1850, sida 1

Aii — ike erbjöd sina goda tjenster-, och England intog den erbjudna bemedlingen, under föritsåttning, att derigenom icke lades några inder i vågen för fullföljandet af dess rått. Prankrike skickade då baron Gros som beullmåktig till Grekland. Hr Gros fann sig plötsligen förolåmpad af engelska gesandten Wyse och afbröt underhandlingarne. Wyse och amiral Parker tvungo, Ryssland till trots, Grekland medelst kusternas blokering och uppbringandet af grekiska sartyg att gå in på Englands fordringar. Onkelns apa i Paris och hans lillepytter till ministrar blefvo helt plötsligt, till stort jubel för det annars så fredålskande ordningspartiet, utomordentligt blodtörstiga. Den franske gesandten i London återkallades på sjelfva drottning Victorias födelsedag, och befallning blef gifven om utskrifning af några hundra matroser, en befallning. som blef återtagen igen efter 8 dagars förlopp. Slutligen kom sävål engelska som franska folket under fund med, att hela larmet blott var en liten kabal af ordningspartiet, beråknad att störta den för detsamma så förhatliga engelska ministeren, och nu fanns ingen, vare sig på ena eller andra sidan, af kanalen, som hade någon lust att, hr Lahitte eller hvem det vara månde till behag, spilla en enda droppe blod. I engelska underhuset var frågan flera gånger på tapeten, men det kom icke till någon omröstning. Den 17 Juni föreslog protekternistpartiets ledare, lord Stanley, i öfverhuset en resolution af följande lydelse: Huset erkånner visserligen fullkomligt, att regeringen har att tillse, det de i fråmmande lånder sig uppehållande Englåndare åtnjuta skydd af dessa lånders lagar, men beklagar att af förelagda handlingar finna, att emot grekiska regeringen genom tvångsåtgårder blifvit underSstödda åtskilliga anspråk lika tvifvelaktiga till deras råttsgrunder som öfverdrifna till deras vidd och hvilka åro beråknade att störa Englands vånskapliga förhållande till andra makter., Debatten varade ånda till följande morgon. De reaktionåra engelska bladen, Times och Morning Chronicle framför alla, beteckna denna debatt som en glanspunkt i den parlamentariska historien, lord Stanleys tal som ett måsterstycke i våltalighet och dfverhuset som den vördnadsbjudande församlingen af kronans födda rådgifvare. Det tal som hålls af det ådla huset Derbys arfvinge (lord Stanley) utmårker sig för mycken ledighet i framstållningen och prydlighet i uttrycken, men det år också allt. Hans tal år att jemföra med ett blåndande fyrverkeri. Det har måhånda vunnit ähörarne, men låsaren öfvertygar det icke. Talaren begagnade samma taktik emot lord Palmerston, som reaktionen i Preussen emot national-församlingen. ÅReektionen sade icke rent ut, att den hatade nationalförsamlingen, emedan hon var demokratisk, utan förebrädde henne, att hon icke upptrådt med behörig kraft emot den oroliga pödbeln och att hon kostat mycket pengar. På samma sått yttrade ej heller lord Stanley ett enda ord derom, att lord Palmerston satt sig emol Rysslands tilltag och i konung Ottos person tuktat det ryska sidoinslytandet; utan I han sörebrådde honom att fordringarna voro A2 A—