Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1850, sida 1

öråndring i Utskottets betånkande, hade haft len uppmårksamheten mot ordföranden att beståmda ordalag framlågga den redaktionsöråndring de önskade, utan fortforo att hugkottsvis blott yrka något annat, utan att beinna den korta tid som återstod. Sedan af hr L. Hjerta förslag till ingress dr mötets beslut blifvit upplåst och bordlagdt ill morgondagens plenum, förklarades plenum ör dagen upplöst. Innan sållskapet dock hunnit skiljas, framtrådde hr Lars Hjerta och yttrade följande: -Dpå jag år tvungen att i morgon resa från staden och derigenom ej får tillfålle att afhöra den diskussion, som i morgondagens plenum kommer att hållas öfver det hvilande representationsförslaget, har jag ansett mig uppfordrad att hår yttra några ord i detta vigtiga ämne; dock vill jag ej uttala något omdöme för eller emot det hvilande förslaget, blott göra en sramstållning, hvilken jag anser mig skyldig att göra såsom utgifvare af en tidning, hvilken tillfålligtvis har den lyckan att vara mest spridd uti rikets flesta provinser, hvars opinion i representationsfrågan således ej kan vara utan allt inflytande. För att pressen skall kunna fatta en bestämd åsigt i detta fall, år det ytterst nådvåndigt att kånna landets opinion; för denna åter år opinionen inom pressen ej utan betydelse; båda utöfva en oåtskiljaktig vexelverkan på hvarandra. Af denna anledning har jag sårdeles Önskat att komma till detta måte. Varmt tillgifven sörlidet års mötes grunder, hyste jag den önskan, att genom sammantråffande och samtal med representanter från olika landsåndar, få erfara deras omdöme om det hvilande sörslaget, för att sjelf få beståmma min öfvertygelse. Jag kan nemligen ej frångå den tanka, att man uti denna politiska fråga ej kan eller bör gå så tillvåga, att man a priori uppståller vissa satser såsom rigtiga, och söker få dem gållande, utan att man måste söka uppfatta majoritetens ståndpunkt, för att vinna dess samverkan, emedan det dock år majoriteten, på hvilken frågans låsning beror. Jag har derföre önskat att få låtta mitt hjerta och öppet uttala mig om den tveksamhet, som i sednare tider fattat mig. Jag kan ej dölja att i hufvudstaden och i dess kretsar man velat fast vidbålla, att denna fråga ej borde så endast från idealisk synpunkt undersökas, utan att man borde söka få det för tillfållet möjligast båsta. Oaktadt således det oss nu erbjudna förslaget år vida underlågset hvad reformvånnerna önska, och utgår, om icke precist, dock nåra nog det möjligast såmsta, så har jag likvål ansett det vara nödvändigt, att anstålla en noggrann undersökning, om det dock ej innefattar någon förbåttring, innan man derdfver fattar sitt beslut. Får min del har jag sedan 1823, således öfver I sekel, bevistat våra riksdagar och derigenom kommit till erfarenhet deraf, att det knappt kan finnas någon mer förödmjukande kånsla, ån att vara ledamot i våra privilegierade riksstånd, der oaktadt, i diskussionerna, alla förnufsskål framstå ovederlagda å den ena sidan och å andra sidan icke kan anföras annat ån tomma deklamationer och fraser, voteringarne dock utsalla tvert emot allt förnuft. Når man sett detta, att så såga, rent moraliska våld —