Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1850, sida 1

dem tystnaden. Måktiga, olikartade kånslor rörde sig inom dem, men de egde ej ord, tillråckliga att uttrycka dem, de hade ej mod att uttala ett farvål. Dock så kunde det ej sörblifva; minuterna voro dyrbara och råknade, och vekheten måste vika för nådvåndigheten. Hilma, min egen, dyra Hilma, vi hafva kommit hit, för att ostörda få såga hvarann ett långt sarvål. Derföre, min ålskade, var ej vek, utan fatta mod. Vår skiljsmessa år ju oundviklig, låtom oss då ej förspilla dessa flyktiga ögonblick med onyttig klagan, ty vi hafva många vigtiga ord att såga.Hilma försökte att svara, men tårar qvåfde rösten, och hon förmådde endast hviska: rja, tala.Waller fattade hennes hand och såg på henne med innerlig ömhet, då han sade: Illilma hår mig och förstå mig. Vi stå på en olika ståndpunkt i lifvet; våra öden draga oss åt olika håll. Du kommer ut i verlden; dig våntar kanske en lysande framtid; grefve Svanehjelms dotter år ett parti, som troligen mången rik och förnåm ådling skall efterstråfva, och du år vård en båttre lott ån den jag kan bereda dig. Ty jag, hvad år vål jag? En fattig, oansenlig yngling, utan hem, utan förälarar; min framtid beror på försynen och